/\

ANNONS

Kod känner inte till kön. Foto: Martin Adolfsson
Kod känner inte till kön. Foto: Martin Adolfsson

Kvinnor som kodar

Datakod må vara binär, men fram till helt nyligen utvecklades koden främst av ena halvan av befolkningen. Nu lär sig en ny våg av kvinnor att koda och världen mår bra av det.

Det finns många organisationer som arbetar för att få flickor intresserade av programmering. Här är några:

Women Who Code

Över 30 000 medlemmar, finns i 18 länder.

womenwhocode.com

Girls Who Code

Ett New York-baserat initiativ som hjälper flickor genom att organisera klubbar och fördjupningsprogram runt om i USA.

girlswhocode.com

Geek Girl Meetup

Ett nätverk som grundades i Sverige 2008 och ordnar event som inspirerar flickor att börja med teknik. Geek Girls finns i Sverige, Norge, Danmark, Tyskland, Mexiko och Storbritannien.

geekgirlmeetup.com

Girls in Tech

Girls in Tech, som grundades 2007, har sitt huvudkontor i San Francisco men har många filialer runt om i världen, t.ex. i Frankrike, Italien, Luxemburg och Schweiz.

girlsintech.org

Adda Birnir förlorade sitt jobb i New York City under finanskrisen 2008. I samband med nedskärningarna på kontoret såg hon sig omkring i rummet för att se vilka som fick gå och vilka som fick vara kvar.
– Jag insåg att de behöll alla IT-människor, säger hon. Jag tillbringade en dag i parken med öl och sedan anmälde jag mig till en programmeringskurs.
Till och med så nyss som 2008 var det ett ovanligt att anmäla sig till en kurs i programmering. Idag är Adda Birnir en av USA:s mest lysande kvinnliga entreprenörer, med ett eget företag. Syftet? Att hjälpa kvinnor in i IT-sektorn.

Inget nytt

Programmering, liksom teknik rent allmänt, är något som verkar intressera män mer än kvinnor. Varför börjar kvinnor världen över plötsligt koda nu?
Till att börja med är det inte plötsligt. Exempelvis anses Ada Lovelace, dotter till Lord Byron, vara alla dataprogrammerares moder. Filmen The Imitation Game visade oss vilken avgörande roll Joan Clark hade för att nazisternas Enigma-kod knäcktes. Neil Armstrongs månlandning? Programmerad av Margaret Hamilton. COBOL? Delvis designad av Grace Hopper, konteramiral i amerikanska flottan, som en gång sa till en reporter att programmering är ”precis som att planera en middag. Man måste planera i förväg och göra ett tidsschema för allting så att det är klart när man behöver det… Kvinnor är naturbegåvningar när det gäller dataprogrammering.”
Faktum är att i datorernas barndom var mjukvaruområdet vidöppet för kvinnor, eftersom männen främst var intresserade av att bygga strömkretsarna.

Pojkarna tar över

Sedan hände något märkligt. När PC-revolutionen tog fart i mitten av 1980-talet rasade andelen kvinnliga programmerare från 40 till 17 procent, där det ligger idag. Vad hände?
Vissa skyller på föräldrarna. Fanns det en dator i huset (och på 1980-talet var det vanligtvis bara en – som mest) antogs det ofta att de var sonen som skulle ha den och inte dottern. Efter några års intensiv exponering hade pojkarna fått 10 000 timmars träning och ett avsevärt försprång. Eftersom de generellt ägnat så mycket mer tid åt programmering, så var de faktiskt bättre på det än flickor.
På arbetsplatserna ökade under tiden efterfrågan på datakunniga medarbetare överallt och med det försprång som pojkarna hade, så fick de jobben. Ännu idag är Apple, Twitter, Google, Facebook och de övriga glada om två av tio programmerare i deras personal är kvinnor.

Adda Birnir vände motgången till framgång, tack vare kodning. Foto: Martin Adolfsson

En fördel att kunna interagera socialt

Marianne Lucy-Head, koordinator för affärsanalystjänsterna hos City of Gold Coast, Australien, var i de lägre tonåren när hon bestämde sig för att hon vill jobba inom IT-branschen.
– För fyrtio år sedan var nästan alla mjukvaruutvecklare och programmerare män, men det var nästan bara kvinnor som jobbade med datainskrivning, säger hon. Så är det fortfarande i Australien, kvinnorna är kvar i perifera roller och har inte så ofta nördiga programmeringsroller.
Som kvinna betraktades hon ofta som gruppens sociala person och hon var den som fick gå ut och prata med kunderna, den som skulle överbrygga klyftan mellan teknik och affärer.
Även om Marianne Lucy-Head egentligen aldrig gillade att vara den ”sociala personen” har förmågan att interagera socialt visat sig vara just det som kan vara ett plus för kvinnliga programmerare i alla typer av företag.
– Idag ser vi hur alla branscher blir IT-branscher, säger Alaina Percival vd för Women Who Code, en ideell organisation i Silicon Valley med över 12 000 medlemmar i 18 länder.
– Alla traditionella sektorer, som sjöfarten, bankväsendet och vården, är IT-branscher nu. Och merparten av jobben som mjukvaruutvecklare kräver problemlösning och kommunikation förutom kodning, vilket gör det till ett mycket dynamiskt jobb.
Det budskapet når ut till kvinnor överallt. Precis som Adda Birnir, framtidssäkrar tiotusentals kvinnor som vill överleva nästa nedskärningsvåg sina karriärer genom att lära sig koda.

Paulina Modlitba Söderlund. Foto: Anna Gerden– Det är bra för samhället i stort, säger Paulina Modlitba Söderlund, som studerat medieteknik på KTH och MIT Media Lab. Vi behöver många olika sorters människor, säger hon. Om alla i ett projekt har samma bakgrund blir det mindre diskussioner och mindre ifrågasättande. När olikheterna är större vänder och vrider man på allt och ser på sakerna ur olika vinklar, vilket ger bättre resultat.
Hör du till gruppen som har makten, har du ingen anledning att ifrågasätta något du tycker fungerar bra. Det gör bara den som ser sakerna utifrån. Och inom IT har kvinnor alltid ett utifrånperspektiv, för vi är aldrig normen.
– Det finns förstås de som hävdar att Apple har klarat sig fantastiskt bra trots att personalen bara till 20 procent består av kvinnor. Men framgången kunde ha varit ännu större med fler kvinnor, säger Britt Griffith, en av grundarna till She’s Coding, ett amerikanskt projekt med uppdrag att eliminera genusklyftan inom datavetenskap.

– Fältförsök som gjorts på hög nivå visar att team som har en könsfördelning runt 50-50 presterar bättre än team där merparten är män, säger hon. Det är värt att notera att Apple har visat att man är medveten om och förstår genusklyftan, och behovet att eliminera den.
Dessutom betyder den rådande bristen på tekniker världen över att IT-företagen måste anställa kvinnor antingen de vill eller inte – det finns helt enkelt inte tillräckligt med tekniker att tillgå, varken manliga eller kvinnliga.
EU-kommissionen, till exempel, räknar med att det kommer att saknas en miljon programmerare i Europa redan 2020, och beräkningar i USA kommer till samma slutsats på andra sidan Atlanten. I det scenariot är det en dålig strategi att halva populationen är så underrepresenterad.

En ny generation programmerare

Allt fler föräldrar lär sina barn – både pojkar och flickor den här gången – att koda för att det är både användbart och roligt. Camilla Askebäck Diaz, till exempel, arbetar som lärare i Stockholm och som certifierad Apple Education Trainer, men hon är också enligt egen utsago ”stolt nörd-mamma till tre döttrar”.
– Jag har alltid varit intresserad av digital teknik och sugen på att använda det för att skapa mer av magi och upptäckarkänsla i klassrummet, säger hon. Att låta eleverna arbeta med programmering betyder inte att de måste bli programmerare allihop. Poängen är att ge dem kunskap om vårt samhälle, som till stor det är uppbyggt av kod.
Camilla Askebäck Diaz ser hur hennes egna döttrar utvecklar sina förmågor när det gäller samarbete, kreativitet, logiskt tänkande, problemlösning och analys.
– Min fyraåring skapar enkla men abstrakta uppdrag i BeeBots när hon programmerar ett bi att röra sig i ett förutbestämt mönster, säger hon. Min nioåring, min sjuåring och jag diskuterar vinklar, avstånd och riktningar när de programmerar Elsa från Frozen att röra sig genom ett koordinatsystem eller skapar ett spel med hjälp av blocken i Hopscotch.

Specialevent som svenska Kodcentrums Barnhackathon lockar pojkar och flickor till programmeringsvärlden. Foto: Maria Uhr

Jonas Boegård, mjukvaruutvecklare på Ericsson i Kista utanför Stockholm, använder samma taktik med sin elvaåriga dotter, Tuva. Tuva har programmering som fritidsaktivitet genom Kod-centrum, en ideell organisation med målet att 100 000 barn av båda könen ska ha lärt sig konsten 2020.
– Jag försökte väcka hennes intresse själv, men jag lyckades inte riktigt, säger han. Pojkar lär sig ofta hur man kodar genom att göra det på egen hand, men flickor behöver en liten knuff, och volontärerna här på Kodcentrum har varit fantastiska. I ställer för att en mossig pappa försöker lära ut programmering, kan de här unga tjejerna och killarna inspirera barnen.
En flicka som fick en sådan här knuff för 20 år sedan är Sanna Tupala, idag teknisk projektledare på CGI i Stocholm. I sin nuvarande befattning kodar hon inte, men hon har möjlighet att prata kod och IT-lösningar.
– Datorer har spelat en stor roll i mitt liv de senaste 20 åren och utan kod skulle mitt intresse inte ha varit så djupt, säger hon. Jag minns att jag tyckte det var som en egen värld att skriva kod, som ett förtrollat språk som byggde saker som såg ut eller fungerade på ett särskilt sätt. Det var roligt.

Företagen måste skapa en attraktiv arbetsplats

Företag som vill konkurrera om förmågor som Sanna och Tuva – de bör – och måste bli bättre på att skapa arbetsplatser som lockar kvinnor. Eftersom den s.k. Millennialgenerationen är van vid att få allt genast, kanske den bästa lösningen för morgondagens kvinnliga tekniker är att helt enkelt undvika den traditionella teknikmiljön och göra som Adda Birnir – öppna eget.

”Apple har klarat sig fantastiskt bra trots att personalen bara till 20 procent består av kvinnor, men framgången kunde ha varit ännu större med fler kvinnor”

Nu är hon grundare och vd för Skillcrush, en webbplats som ägnar sig åt att avmystifiera teknik och ge både kvinnor och män digitala färdigheter.
– Jag är inte säker på att kvinnor uppnår jämlikhet snabbare genom att bli entreprenörer, säger hon. Men jag tror att det i många fall kan vara enklare att skapa ett företag från scratch med en mer genusneutral eller genusvänlig kultur än att försöka avskaffa en diskriminerande kultur.
Vad som är ännu viktigare är att kvinnorna hon jobbar med på Skillcrush har öppnat hennes ögon för hur digitala färdigheter kan användas för att ge kvinnor egenmakt – oavsett om slutmålet är att tjäna mer pengar eller att få ett mer flexibelt jobb.
– Att följa det mer traditionella spåret och ta en examen i datavetenskap och börja arbeta för Google är normalt inte det bästa valet, säger hon. Jag tycker det är väldigt viktigt att kvinnor inser att deras ekonomiska avancemang inte grundar sig på vad Google bestämmer sig för att göra eller inte göra. 

 

Text Henrik Harr

 

Stäng kartan

Kategori

Från artikeln

Dela tips

Stäng

Looking for something special?

Filtrera din sökning

Close