/\

ANNONS

Christian Hofer, 42, blir clownen Don Christian några timmar innan föreställningen. Foto: Mattias Bardå
Christian Hofer, 42, blir clownen Don Christian några timmar innan föreställningen. Foto: Mattias Bardå

Människor

Berättelsen om en clown

Om jag gör folk glada så blir jag glad, säger Don Christian, clown på Cirkus Brazil Jack, den äldsta cirkusen i Sverige.

The International Clown Hall of Fame ligger i Baraboo, Wisconsin, USA

theclownmuseum.com

Följ Don Christian på Facebook: facebook.com/christian.hofer.3979

Read more

Cirkusen har kommit till stan. Lastbilar och husvagnar rullade in sent kvällen innan, och när solen går upp har det stora röda tältet tagit över parkeringen utanför stans sportarena. Entrén görs iordning, popcornståndet och godisbutiken öppnas samtidigt som biljettförsäljningsbåset slår upp sina luckor. Strax före kl. 19 samma kväll börjar bandet spela. Så fort publiken hittat sina platser stänger vakterna dörrarna, och förväntningarna stiger i takt med musiken.

Då kliver en lång man med in i manegen, klädd i skor och byxor som är flera nummer för stora. Clownen Don Christian har ett stort leende på läpparna och gestikulerar med händerna som en dirigent. Det första skrattet hörs i tältet – trots att han faktiskt inte gjort mer än att visa sig. Snart ställer han upp ett litet musikpodium i mitten av manegen och börjar engagera publiken. Publiken till vänster blir instruerade att klappa händerna två gånger när han pekar på dem, medan de som sitter till höger om honom ska göra samma sak när han signalerar. Han springer till mitten och mimar åt publiken där att de ska klappa händerna fem gånger på hans signal – han visar med handen för att understryka.

Publiken är redo och bandet börjar spela de första tonerna i valsen ”Donauwalzer” av Johan Strauss. Då börjar Don Christian springa runt i manegen i sina stora byxor och enorma skor med den röda näsan lysande, allt för att få publiken att klappa i händerna. Klapp-klapp-klapp, klapp-klapp-klapp: handklappningarna följer musiken   och hela publiken skrattar när mannen verkligen ger sig hän i musiken, springer runt manegen som en galning och det är fantastiskt att se hur han dirigerar publiken i takt med musiken. När sista handklappet klingar ut och musiken tystnar, river publiken nästan ned taket med sina applåder. Resten av ensemblen springer ut och presenterar sig, och upplyst av en ljuskägla skrider conferencier Carmen Rhodin till mitten av manegen och välkomnar publiken.

Foto: Mattias Randå

Showen är igång. Publiken är redo. Clownen Don Christian har sett till att allt är som det ska. En cirkus är alltid på väg. På 1970-talet slog Cirkus Brazil Jack sig ned i Graz, Österrike i två veckor till skillnad från idag då man vanligtvis bara stannar en natt på varje plats.
– Jag var bara tre år gammal när jag såg clownerna första gången, och jag fastnade direkt, säger Christian Hofer, även känd som Don Christian.

– Det var lite läskigt eftersom det var mycket tuffare att vara clown på den tiden. Idag finns inte de numren kvar, du kan inte skjuta en kanon mot en clowns huvud längre, minns han och fortsätter:
– I min familj gick vi på cirkus varje år, och jag minns hur fantastiskt det var, så vackert med den stora manegen och elefanter, tigrar, ja allt. Det fanns ju inget internet på den tiden så jag brukade låna böcker på biblioteket och prata med clownerna. Ju äldre jag blev, desto mer pratade jag med dem och försökte få så mycket information som möjligt från dem.

Inte från en cirkusfamilj

”Jag vill vara nära publiken, jag behöver dem. Om jag inte får publiken på min sida blir jag ledsen.” Foto: Mattias BardåDen unge Christian började lära känna clownerna och spexade även hemma och i skolan. Han såg alltid till så att han blev utvald till skolpjäserna och att han spelade de roller som fick klasskamraterna att skratta. Men som son till en hemmafru och en chef för ett statligt försäkringsbolag valde dock Christian till slut bort clownskolan och tog examen i industriell ekonomi istället. Men clownerna och barndomsdrömmen fanns kvar.

–  Den holländska konferenciern på den österrikiska cirkusen berättade att Nederlands Nationaal Circus Herman Renz i Nederländerna letade efter någon som skulle arbeta med deras clown. Och jag kunde helt enkelt inte säga nej till det. Jag började med ett niomånaderskontrakt men stannade i 10 år. Det var helt enkelt mitt clownuniversitet, konstaterar Christian.

Han kanske blev anställd att arbeta som clown, men på en cirkus får nykomlingarna göra allt. Christian reste tältet, satte upp affischer runt om i stan, städade – och fick publiken att skratta på kvällen. Hans första föreställning var som sidekick till en annan clown, men Christian började arbeta med sin egen scenpersonlighet direkt.
– Att vara clown är lite som opera. Det finns Wagner, Puccini och Mozart, men samtidigt finns det bara 20 handlingar och olika sätt att framföra dem på. De traditionella clownskämten är tillgängliga för alla, och jag har känt till dem ända sedan jag började med det här, säger Christian och berättar att han i början kopierade andra clowner och egentligen inte kände sig en riktig clown.
– Jag valde ut delar av framträdanden lite här och där, och uppförde mindre föreställningar själv och de större med en partner. Jag skämdes inte på den tiden, även om jag faktiskt borde ha gjort det. Som tur är finns det inte många videoklipp kvar från den tiden, skrattar han.

Christan gjorde sitt jobb noggrant och tio år senare var han en clown. En riktig clown. Han finslipade sina akter och lärde sig vad som krävs för att bli en fantastisk och unik clown.
– Jag lärde mig timing, säger han. Timing är allt, och det tar tio år att lära sig. Sedan det första tioåriga stoppet i Nederländerna har Christian arbetat över hela Europa och han är idag en av de populäraste clownerna. När en cirkus bokar Don Christian idag vet de att publiken garanterat kommer att skratta.

–  Folk tror ofta att det är lätt att vara clown. Men att få folk att skratta är faktiskt något av det svåraste som finns, säger Christian och fortsätter:
– Naturligtvis är det svårt att hänga i trapetser och jonglera, men när du väl har satt ihop en bra föreställning så är det bara att gå ut och göra den. Alla kvällar ser olika ut när det gäller komedi. Är du dessutom känd kommer folk för att se just dig och de uppskattar föreställningen eftersom de känner till den sedan tidigare eller helt enkelt för att du är känd. Clowner skapar en gemenskap och vi måste få publiken att tycka om oss. I Frankrike har en cirkus ibland fyra shower på en dag, och varje publik är en nystart.

Ingen cirkus utan en clown

Don Christian, clownen. Foto: Mattias BardåClowner har mer än en chans att få publiken på sin sida. Under en 90 minuter lång föreställning kommer Don Christian ut fem gånger. Han gör Donauwalzer, han spelar i bjällror (och ett frivilligt barn ur publiken slår de sista tonerna i en stekpanna som sitter fast på hans bak), han går en boxningsmatch med ett mikrofonstativ och sjunger James Browns ”I Feel Good” och han jagar en osynlig fluga runt runt i manegen.
 – Clowner är ofta förbindelsen mellan de olika artisterna som uppträder. Utan en clown finns det inte någon cirkusföreställning. Du klarar dig utan någon som jonglerar men det går inte utan en clown. Det innebär att jag har mycket jobb, men naturligtvis finns det en baksida också. Det går inte att säga till barnen att clownen är sjuk idag. Så jag måste vara med, varje gång, konstaterar Christian som inte har missat en enda föreställning på 25 år.
– Det finns även ett mer praktiskt skäl till att det inte är någon föreställning utan en clown. Jag är i manegen cirka 30 minuter, hela cirkusföreställningen är 90 minuter lång, så utan mig blir föreställningen för kort.

Att aldrig kunna missa en show innebär att man måste sköta om sig noga med regelbunden träning, hälsosam mat och att inte ta några galna risker – utanför cirkustältet vill säga. Han åker inte ens skidor längre av rädsla för att bryta benet. ”Och jag är österrikare!” säger han och skrattar högt.

”Det är en oskriven regel att man inte kopierar en annan clowns makeup.”

Standup och skådespeleri

Cirkus Brazil Jacks föreställning börjar alltid kl. 19, och Don Christian kliver i sina clownkläder och scenpersonligheten redan på eftermiddagen.
– Makeup och hår är mina förberedelser, säger han och tillägger att det är något meditativt över att lägga makeup. Själva makeupen är oftast hudfärgad med ljusare partier runt ögonen och munnen, och lite vita inslag runt munnen. Hans blonda hår står rakt upp, ögonbrynen är svarta och näsan målas röd på klassiskt clownvis.
– Det är en oskriven regel att man inte kopierar en annan clowns makeup. Jag gillar inte mycket makeup eftersom jag tycker att den täcker över mina ansiktsuttryck. Vissa barn är dessutom rädda för den målade jätten med hår som står rakt upp, säger Christian och konstaterar att ju äldre en clown blir, desto mindre makeup har de eftersom själva ansiktet istället blir makeupen. Gester och ansiktsuttryck blir starkare och det behövs inte längre en mask att gömma sig bakom.
– Men naturligtvis har jag en röd näsa eftersom det förväntas av mig som clown.

En clown är en del standup-komiker och två delar skådespelare. Precis som en skådespelare måste en clown kunna teckna ett porträtt av alla känslor: skratt, lycka, tårar och sorg. Och precis som en standup-komiker måste han äga scenen.
– I vissa småstäder i norra Sverige korsar folk bara armarna och tittar. Då kan man välja att ge upp, bli arg eller bara fortsätta att göra sin grej. Så jag tutar i horn, spelar på bjällror och en rad andra instrument. Det är en clowntradition men musiken gör att du fångar in människorna, säger han och tillägger:
– Jag behöver publiken. Om jag inte får dem på min sida blir jag ledsen, trots alla år jag gjort det här. När publiken är med mig och blir helt vilda så flyger tiden iväg och jag får gåshud. Om jag kan få dem att skratta och bli glada så blir jag glad.

Christians fötter i storlek 43 kliver in i clownskorna i storlek 48 (”jag måste kunna röra mig”) och han börjar gå från sin husvagn mot cirkustältet. Han går igenom sin rekvisita och ser till så att allt är som det ska. Bandet spelar, vaktmästarna är redo att stänga tältdörrarna och Don Christian står mellan den yttre ridån och den stora röda ridån som skiljer honom från publiken. Han sträcker lite på sig och kliver sedan ut i manegen och vinkar med händerna med ett stort leende på läpparna. Det första skrattet ekar i tältet.

 

Text: Risto Pakarinen

Blev du inspirerad av den här artikeln?

Ge den en tumme upp!

likes

ANNONS

Stäng kartan

Kategori

Från artikeln

Dela tips

Stäng

Letar du efter något speciellt?

Filtrera din sökning

Stäng