/\

ANNONS

Människor

Dansaren Virpi Pahkinen: ”Jag är en dansgudens tjänare”

Virpi Pahkinen, prisbelönt finsk dansare, upptäckte att hårt arbete hjälpte henne att fly från andlighet. Nu arbetar hon hårt för att hitta andligheten igen. Detta är hennes resa.

Virpi Pahkinen är mest känd som solodansare. Ensamheten är hennes vän. Foto: Karl NordlundSom barn och tonåring spelade jag piano, sjöng i kör, gick i gymnastik och utövade konståkning.

Andlighet har alltid varit viktigt för mig. När jag var tonåring var jag rädd för Gud och hade mörka tonårstankar om livet och världen, men allt det där glömde jag när jag gymnastiserade. Jag svettades ut ångesten och jag dansade för att glömma Gud.

Jag såg en lapp om modern dans på mitt gymnasium och gick dit för att prova. Danslektionerna hölls i en mormonkyrka med högt i tak och stora fönster. Oftast ligger dansstudior i mörka källare med lysrörsbelysning. Så det var något speciellt.
Idag gör jag fysisk aktivitet så att jag kommer närmare andligheten. Cirkeln har slutits och jag får en tydligare närhet till Gud när jag dansar.

Förr älskade jag att skotta rent ett litet utrymme på en damm och åka skridskor för mig själv sent på kvällen i månljuset. Jag började hitta en mening när jag upprepade samma turer om och om igen. Att vara ensam var en del av upplevelsen. Ofta var jag tvungen att vänta tills hockeyspelarna hade gått hem.

Jag kom in på universitetet och studerade romanska språk, men jag studerade egentligen inte utan bara utnyttjade fördelarna med att vara student. Jag studerade även piano på Helsingfors Konservatorium, men jag visste hela tiden att det inte var min grej. Sedan föreslog en danslärare att jag skulle söka in till Danshögskolan i Stockholm.

Jag hade inte spelat piano på över tjugo år när jag började igen. Nu älskar jag att öva långa skalor. Ibland är det fantastiskt att göra ett långt uppehåll.

Född: Jyväskylä, Finland
Karriär: Hennes arbete som dansare och koreograf har hyllats av kritiker i över 45 länder, bland andra Australien, Mexiko, Sydafrika, Libanon och USA. År 2011 belönades hon med det svenska priset Litteris et Artibus för sina framstående konstnärliga insatser. År 2014 tog hon emot Cullbergpriset, som ges till en person som ”har placerat Stockholm på den internationella danskartan”.

Read more

Jag är inte den sortens dansare som bara gör saker och improviserar. Det finns sådana som ångar av energi, men för mig är det som att ta en lång dusch: det är skönt under tiden, men det finns ingen djupare mening med det. Jag älskar att dela med mig av meningsfulla hemligheter som publiken får tyda själva. Det bästa är sånt som man inte kan förklara. Hela universum består av mörk energi och mörk materia som vi vet väldigt lite om.

Koreografi är en mycket fysisk upplevelse för mig. Jag går till studion och börja röra mig i tystnad. Hela stycket finns i mitt muskelminne. Nyckeln är den ackumulerade energin och inspirationen som går genom mitt nervsystem, känsligt för och inställt på dans.

Först gör jag koreografin och sedan kommer resten automatiskt. Jag tänker till exempel inte på ett speciellt musikstycke. Jag rör mig inte mot musiken, utan musiken kommer till min dans. Rörelserna hittar sin väg i rummet och möter musik och ljus först lite senare.

I min senaste produktion har jag sex dansare där den yngsta är tio år. Hans mamma var med i en av mina workshops för tio år sedan när hon var gravid. Den pojken dansade med mig redan innan han var född!

Jag fastnade totalt för ashtanga vinyasa yoga och utvecklades till en avancerad utövare, såpass att jag var tvungen att bestämma mig för om jag ville vara yogi eller dansare. Då trappade jag ner på yogan. Var jag lat eller smart? Jag hoppas smart.

Om jag hade velat vara en privatperson hade jag förmodligen valt att ha en annan frisyr, men jag har accepterat det faktum att jag är konstnär och att mitt liv är mitt arbete. Jag är en dansgudens tjänare.

När jag är ute och reser försöker jag alltid att upptäcka nattlivet. I Mexiko knackade jag på en svart dörr bara för att jag hörde musik där inifrån. Det visade sig vara en hemlig klubb.

Det är inte alltid så enkelt att kombinera behovet av disciplin med konstnärens önskan om att improvisera. Dansen får det att funka för mig. Jag måste genom repetition lära mig stegen rätt, men jag måste också hela tiden vara öppen för influenser.

Är jag finsk? Svensk? När jag uppträder utanför Skandinavien presenteras jag som både och. Jag skulle nog säga att svenskar inte har några problem med att säga att jag är båda, men att finnar helst säger att jag är finsk. Jag antar att jag är en finskfödd dansare som arbetar i Sverige.

Jag är glad att jag gick i skolan i Finland. Där fanns en viss disciplin.

 

Av Risto Pakarinen 

Blev du inspirerad av den här artikeln?

Ge den en tumme upp!

likes

Stäng kartan

Kategori

Från artikeln

Dela tips

Stäng

Letar du efter något speciellt?

Filtrera din sökning

Stäng