/\

ANNONS

Johan Ernst Nilson är just nu i Himalaya och bestiger de två nyligen öppnade (och hittills obesegrade) topparna uppkallade efter Sir Edmund Hillary (7 681 m) och Sherpa Tenzing Norgay (7 916 m).
Johan Ernst Nilson är just nu i Himalaya och bestiger de två nyligen öppnade (och hittills obesegrade) topparna uppkallade efter Sir Edmund Hillary (7 681 m) och Sherpa Tenzing Norgay (7 916 m).

Människor

En upptäcktsresandes resa

Den svenska upptäcktsresanden Johan Ernst Nilson har deltagit i 40 expeditioner och rest till 146 länder, bland annat till världens sju högsta bergstoppar och från Nordpolen till Sydpolen. Detta är hans resa.

Johan Ernst är frekvent flygresenär och Diamond-medlem.Jag är inte äventyrare utan upptäcktsresande. En upptäcktsresa är inte en geografisk resa, det är en inre upptäckt av din sanna potential.

Jag har sovit 3 000 nätter i tält, skogar, forskningsstationer och under broar. Det motsvarar åtta och ett halvt år.

När jag var 15 tröttnade jag på att inte vara bra på någonting i skolan. Jag funderade på om storhet bara var för andra människor. Sedan såg jag Elton John spela piano på TV och bestämde mig för att lära mig spela piano. Tre år senare fick jag 500 franc, mat och husrum för att spela piano på ett hotell i Cannes.

Jag åkte på min första expedition efter ett vad. Jag sa till en vän att jag kunde cykla från Sverige till Sahara. Han sa att jag inte skulle klara det. Jag bestämde mig då för att hålla vadet, och det blev mitt liv.

Var inte rädd för förändring. Vad du än vill vara om ett år från och med nu är upp till dig.

Jag är inte bara upptäcktsresande. Inte bara fotograf. Inte bara musiker eller pilot, och det kan störa folk eftersom de inte kan placera mig i ett fack. Folk säger till mig att det finns bättre klättrare än jag – och de har rätt. Jag är förmodligen en av de mest erfarna polarupptäcktsresande i världen, men jag är inte den bäste polarupptäcktsresanden i världen. Jag bara gör saker. Fast jag är mångsidig.

När jag cyklade till Afrika hade jag inga sponsorer, inga krav på mig. Det spelade ingen roll om det tog mig 52 eller 67 dagar. Idag bloggar jag och folk kommenterar vad jag gör, så det har ändrat sig.

Varje expedition är annorlunda, oavsett om jag bestiger Mount Everest eller paddlar till Afrika. I början drevs jag av behovet att bevisa något, men numera behöver jag inte bevisa något för någon. Jag kan göra vad jag än bestämmer mig för.

Jag har en lång lista på saker jag vill göra. Jag vill till exempel rida på häst genom Mongoliet och hade till och med köpt hästarna, men var tvungen att skjuta upp det.

”Jag vill besöka vartenda land i världen innan jag blir 50. Jag har fortfarande alla ’istan-länder’ på min lista, Nordkorea, vissa ö-stater och ett dussin afrikanska länder”

Så länge jag försöker har jag inte misslyckats. Jag har vänt om på väg uppför berg, men det är inte att misslyckas. Det är bara ytterligare en lärdom, mer erfarenhet. Man måste kunna vända om och försöka på nytt. Jag är bara i en process för att lyckas.

Jag har aldrig smakat på kaffe, rökt eller tagit droger.

Jag gör allt med fullt fokus. Oavsett vad jag gör är det, det enda jag tänker på i den stunden. Om jag ser på film är det, det enda jag gör, jag spelar inte Candy Crush samtidigt.

Inför ett nytt projekt visualiserar jag mig själv vid målet. Jag såg mig själv på toppen av Everest och backade sedan steg för steg för att se vad jag behövde för att komma dit.

Jag har tre pass. Ett med mina gamla visa, ett för att resa till USA och ett för att resa till andra ställen. Det blir helt enkelt mycket enklare i passkontrollen i USA om passet inte har några stämplar från Nordkorea.

Hur det är att stå på toppen av världen? Vad ska jag säga? Det är helt överväldigande.

Detta är min väggfilosofi: Jag brukar fråga folk om de tror att jag kan gå genom en tegelvägg och de svarar att de inte tror att jag kan det. Men bara för att jag inte vet hur man gör innebär inte det att det är omöjligt. Det finns massor av saker runt omkring oss som verkade helt omöjliga för hundra år sedan.

Jag förälskade mig i Himalaya 1997. Jag hade sagt att jag aldrig skulle bestiga Everest, men jag var med Göran Kropp [förolyckad bergsbestigare] där. Jag förälskade mig i sherpas, buddismen och Nepal, så jag var tvungen att återvända.

Att vara ensam kan vara en lättnad efter kaoset före start. Jag gjorde 24 intervjuer på tre dagar före den förra expeditionen till Ryssland. Så när jag kom till Nordpolen var jag glad att jag var ensam med mina ljudböcker.

Första dagen på min cykeltur till Afrika kom jag bara till Södertälje. Där slog jag upp ett tält och sov i två dagar. Jag var helt slut efter allt ståhej före själva resan.

 

Text: Risto Pakarinen

Blev du inspirerad av den här artikeln?

Ge den en tumme upp!

likes

Stäng kartan

Kategori

Från artikeln

Dela tips

Stäng

Letar du efter något speciellt?

Filtrera din sökning

Stäng