/\

ANNONS

"En katt har nio liv. Jag använde åtta av mina liv när jag arbetade för NRK. Det sista livet har jag sparat för Julia, mina barn och barnbarn, för stugan och ett normalt liv" säger Hans-Wilhelm Steinfeld. Foto: Geir Dokken
"En katt har nio liv. Jag använde åtta av mina liv när jag arbetade för NRK. Det sista livet har jag sparat för Julia, mina barn och barnbarn, för stugan och ett normalt liv" säger Hans-Wilhelm Steinfeld. Foto: Geir Dokken

Hans-Wilhelm Steinfeld berättar sin historia

I nästan 40 år har Hans-Wilhelm Steinfeld hjälpt norrmännen att förstå det som händer i världen. Men förmågan att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt presenterade han historier som präglades av integritet och mod. Nu är det dags för hans historia.

Detta är Hans-Wilhelm Steinfeld

Ålder: 63
Bor i: Holmenkollen, Oslo
Familj: Gift med Julia Ferkis, fyra barn, fyra barnbarn
Utbildning: Fil. Kand. (historia, ryska och statskunskap)
Yrke: Journalist, korrespondent, författare, föreläsare och partner i ett corporate communications-företag.
Yrkesbana: Han har rapporterat från tio inbördeskrig och tillbringat 19 år i Ryssland som korrespondent för norska NRK. Mer än totalt 80 intervjuer med de tidigare ryska presidenterna Michail Gorbatjov och Boris Jeltsin. Har skrivit tolv böcker och fått sex journalistpris.

Som Moskva-korrespondent rapporterade Hans-Wilhelm Steinfeld om järnridåns fall. Han rapporterade om glasnost. Han befann sig i den ryska regeringsbyggnaden under kuppen mot Gorbatjov. Han har talat på tu man hand med Boris Jeltsin. Han har serverats kaffe av Putin, när Rysslands nuvarande president bara var assistent till borgmästaren i St. Petersburg. Mannen i lodenrock som härstammar från Bergen var verkligen på plats när det gällde.

I vinter har hans 19 år och fyra perioder som NRK:s Moskvakorrespondenten blivit historia, utan såväl filminslag som dramatiska referat. Steinfeld kommer inte tillbaka. Han slutade när han inte fick en femte period som korrespondent i Ryssland och har tackat nej till en egen TV-show. Nu avnjuter han en bit torsk i Oslo, mellan föreläsningar och konsultuppdrag. Han kommer att återvända till Ryssland i sommar, men det blir som reseguide.

– Om jag har abstinenssymtom från nyheterna? Inte alls. Det finns ingen väg tillbaka. Jag har slutat med rapportering.

På högstadiet fick Hans-Wilhelm Steinfeld sänkt betyg i uppförande men på universitetet tog han högsta betyg i ryska och historia. Medan han arbetade på sin uppsats studerade han vid Moskva-universitetet och besökt norra Kaukasus. Där träffade han en mycket trevlig traktorförare som skulle bli en livslång bekantskap: Michail Gorbatjov. Hans-Wilhelm Steinfeld hade känsla för språket och under de närmast åren skulle han ha god nytta både av det och av sina studiekamrater från Moskva.

Stolt över sina judiska rötter

Hans-Wilhem Steinfeld valde sin utbildningsväg av ett viktigt skäl. Ett skäl som få känner till. Hans familjs tragiska historia under andra världskriget. Hans farfarsfar, Moses Steinfeld, flydde från Liepaja i Lettland, som då ingick i Sovjetunionen. Halva Hans-Wilhelm Steinfelds fars familj dog i gaskamrarna i Auschwitz. Hans far torterades nästan till döds av Gestapo. Vid 17 års ålder såg Hans-Wilhelm Steinfeld med egna ögon de fruktansvärda konsekvenserna: KZ-syndromet, ”den bestående personlighetsförändringen efter en traumatisk upplevelse” som psykiatern Leo Eitinger beskrev det.

– 1968 skrek min far till min mor: Gå inte in i bilen! Gestapo har lagt giftpilar där!

Fadern, överlevande från koncentrationslägren, drabbades av sådana attacker fyra gånger. Hans-Wilhelm Steinfelds röst dämpas när han beskriver det privata familjedramat.

– Det var svårt att se en man på 1,87 bryta ihop på grund av något som hände för 25 år sedan. Min fars och övriga familjen Steinfelds öde har gjort intryck på mig och väckte ett livslångt intresse för studier av diktaturer. Jag är fascinerad av diktatur och totalitarism. Vad är det som får människor att hata så mycket att de begår fullständigt vansinniga handlingar?

Har du någonsin velat dölja din judiska bakgrund?

– Nej, men 1987 tackade jag nej till posten som korrespondent i Beirut eftersom det var då de började ta gisslan där nere. Jag är inte jude – min mor är norska – men efternamnet Steinfeld är judiskt och jag ville inte utsätta mig för fara.  Men jag har alltid talat om min fars sida av familjen och jag är mycket stolt över den.

Ett av Hans-Wilhelm Steinfelds sista uppdrag för NRK var att rapportera om situationen i Ukraina 2014. På bilden är han försjunken i tankar, beredd att göra det han var bäst på: förmedla nyheter till en nation.

Kunskap är nyckeln till allt

Hans väderbitna ansikte ser ut om det mejslats ut ur den norska graniten. Han är robust som en rysk brunbjörn, byggd för vinterbad i Moskvafloden, te med vodka och långa vintrar i Sibirien. När han skickades till Sovjetunionen första gången, under Brezjnevs dagar, fick han ansvar för en yta som sträckte sig över elva tidszoner och en sjättedel av jordens yta. Han lärde sig snabbt kreativa arbetsmetoder, knöt kontakter, hittade kryphålen – och de rätta knapparna att trycka på i Kreml.

– Kunskap är nyckeln till allt. Jag ägnade mycket tid åt att läsa och sätta mig in i rutiner och sedvänjor. 

Det kalla kriget var en bister verklighet och hans största chock kom 1984. Tidningen Izvestija publicerade ett dubbelsidigt uppslag där Hans-Wilhelm Steinfeld anklagades för att vara rekryteringsagent för CIA. ”Vem är ni herr Steinfeld?” var rubriken. Artikeln kom i kölvattnet efter gripandet av Arne Treholt och Norges utvisning av ryssar.

– Allt var mycket dramatisk, men jag blev aldrig deporterad för jag hade ett ess i rockärmen. Jag hade tecknat en försäkring mot politisk utvisning hos Lloyds i London. Jag var rädd att bli utsatt för påtryckningar, hade små barn och vill komma hem med lite pengar i fickan. Enligt försäkringsvillkoren skull jag ha få en miljon norska kronor från Lloyds om jag hade blev utvisad. Jag såg till att ge en kopia av försäkringsbrevet till en gammal bekant, vars far var general i KGB, säger Hans-Wilhelm Steinfeld.

Steinfeld på Röda Torget i Moskva.

Den viktigaste intervjun i hans liv gjordes den 3 oktober 1989. Steinfelds ungerska fru, Julia, var gravid och hemma i Oslo med deras tvååriga dotter. Hon skulle föda när som helst. I Kreml i Moskva gled en norsk-ägd BMW förbi säkerhetskontrollen. Vakterna kände föraren och lät Hans-Wilhelm Steinfeld kör in sin bil i palatset. Sovjets premiärminister, Nikolaj Ryzjkov, gav honom 30 minuter.

– I går demonstrerade tiotusentals människor på gatorna i Dresden och Leipzig och krävde frihet, perestrojka och Gorbatjov. Är det inte oroande? Frågade NRK-korrespondenten

– Nej, svarade Nikolaj Ryzjkov och log. Här i Kreml vet vi exakt vad vi gör. Och om våra strävanden överensstämmer med andra nationers förhoppningar är det inget som oroar oss.

– Det gick kalla kårar längs min ryggrad när jag insåg vad jag hade på band. De var den viktigaste intervjun i min karriär, säger Hans-Wilhelm Steinfeld idag.

Intervjun bidrog till att stärka intrycket i hela Östeuropa att Michail Gorbatjov menade allvar med glasnost och perestrojka. På ett sätt underblåste intervjun elden.

Efter intervjun flög Hans-Wilhelm Steinfeld Moskva-Bratislava-Prag. Klockan 10 den kvällen öppnade myndigheterna i Prag gränserna, och tusentals östtyskar lämnade sina Trabanter i Mala Stranas gränder, där USA:s och Västtysklands ambassader låg, och tog tåget till Västtyskland.

De följande dagarna, när demonstrationerna för demokrati växte sig starkare, föddes Peter Steinfeld till ett nytt Europa den 13 oktober 1989. Fyra veckor senare föll Berlinmuren. 

Möten med Gorbatjov

Men dramat i Sovjetunionen var inte över. Den 6 juni 1991 väntade Norges statsminister Gro Harlem Brundtland, Francis Sejerstad från Nobelkommittén och Hans-Wilhelm Steinfeld på världen populäraste politiker. President Michail Gorbatjov skulle hålla ett tacktal för Nobels fredspris som han tilldelats året innan, men inte vågat åka och ta emot. Hans-Wilhelm Steinfeld hade varit vaken sedan klockan 5 på morgonen och BBC rapporterade att parlamentsbyggnaden i Vilnius var omringad av sovjetiska stridsvagnar.

Den 6 juni, 1991: Hans-Wilhelm Steinfeld tar emot president Michail Gorbatjov på Fornebu flygplats i Oslo. Gorbatjov var i Norge för att hålla ett tacktal för Nobels fredspris som han fått året innan, men inte vågat resa och ta emot. Hans-Wilhelm Steinfeld konfronterade Gorbatjov om de sovjetiska stridsvagnarna som omringat parlamentsbyggnaden i Vilnius.

– Jag var inte riktigt mig själv. Mitt magsår spökade. Men jag visste att jag var tvungen att konfrontera Gorbatjov. När jag bad honom uttala sig om stridsvagnarna tittade han på mig som om jag hade slagit honom i ansiktet med en våt och smutsig disktrasa. Han avbröt sig tvärt och sedan gick han. Jag tror han var chockad.

Två och en halv månad senare kom kuppförsöket mot Gorbatjov. Han hade rest på semester och skulle inte vara tillbaka förrän den 20 augusti, då ett nytt avtal om Sovjetunionen skulle undertecknas. Perestrojka fungerade inte, det var ont om mat och Boris Jeltsins popularitet ökade. Kuppmakarna trodde detta skulle leda till Sovjetunionens upplösning och gick till Gorbatjov och begärde att han skulle utlösa undantagstillstånd eller avgå. När han vägrade satte de honom i husarrest.

– Jag flög till Moskva på morgonen den 19 augusti och tillbringade natten till den 20 augusti i regeringsbyggnaden.

Hans-Wilhelm Steinfeld visste att KGB hade brutit strömmen till byggnaden, så han satt i ett mörklagt kontor tillhörande talmannen för det ryska parlamentet, Ruslan Khasbulatov, medan Boris Jeltsin sov.

Foto: Geir Dokken– Överallt brann stearinljus, det var som ett hippie-party. I en av de långa korridorerna satt en gammal man med en ung partisan sovande mot sin axel. Det var den världsberömde cellisten Rostropovitj. Jag var tillsammans med den ryske tv-journalisten Vladimir Moltchanov. Klockan halv fyra på morgonen skulle vi väcka Jeltsin. KGB hade stängt ner allting. Vi kunde inte sända i tv, men Moltchanov fortsatte filma hela tiden. Varför filmar du? frågade jag. För framtiden, svarade han Vi vandrade längs korridorer upplysta av levande ljus den dagen kuppen kollapsade. Hundratusentals människor hade börjat samlas utanför Vita Huset i Moskva och agerade mänskliga sköldar.

Hans-Wilhelm Steinfeld fick två minuter med Jeltsin. När han vände sig bort efter intervjun, kände han en hand på sin axel. Det var Jeltsin som hade en sak till att säga.

– Det är bara genom sändningar som dina som vi kan nå Gorbatjov i fångenskapen på Krim och förklara för västvärlden att detta är en frihetskamp.

– Jag visste att KGB hade glömt den underjordiska kabeln från kontoret till YLE, det finska tv-bolaget i Helsingfors. En timma senare sändes min intervju med Jeltsin på BBC World Service.

Dessförinnan var det ingen som visste vad som hände i ryska Vita Huset. Det var verkligen en statskupp.

När Gorbatjov återvände till Moskva två dagar senare, efter att han frigetts och de som låg bakom kuppen hade gripits, berättade han för Jeltsin att hans livvakter hade lyckats sätta ihop en kristallmottagare så att han skulle kunna höra intervjun.

Det mest fasansfulla ögonblicket

Hans-Wilhelm Steinfeld har kallat sig själv ”en resande i död och ondska”. När han inte har arbetat har han och hans familj tagit sin tillflykt till den lugna miljön i Borre i Norge, och hans frus stuga i Ungern.

Den 23 december 2004, när han lämnade jobbet, berättade han för sina kollegor att han skulle ta med sig familjen till Indiska Oceanen över jul. För första gången på länge skulle han ha en lång semester med sin fru Julia, och de två yngsta barnen. Filmen som visades på planet till Thailand var Day after Tomorrow, en katastroffilm om smältande polaris och rubbade havsströmmar.

Annandag jul, mitt i hotellfrukosten, hörde de något som lät som 20 dieselbussar som kom körande utan ljuddämpare.

Med sonen Peter i Thailand 2004. Tsunamin förstörde allt i sin väg. Hans-Wilhelm Steinfeld hade planerat att bjuda sin familj på en välförtjänt semesterresa. Det slutade med att han drogs in i ytterligare en världstragedi 1990.En grå, mullrande mur av vatten kom allt närmare.

– Spring för livet, vrålade Hans-Wilhelm Steinfeld. Han såg en gränd femton meter bort ovanför strandnivå och knuffade sin fru och sina barn i den riktningen. Han visste ingenting om tsunamis – men han visste att de måste ta sig till högre mark.

Först när han och hans familj var tryggare på högre mark lånade Hans-Wilhelm Steinfeld en mobiltelefon och ringde till NRK. Han bad om information men hans kollegor visste ännu mindre än han. Ett annat tsunamilarm gick igång, NRK:s nyhetsprogram Dagsrevyen ringde och bad honom rapportera.

– Jag hör att du är andfådd, ska vi vänta? frågade presentatören Jon Gelius.

– Nej, spela in medan vi fortfarande är vid liv, sa Hans-Wilhelm Steinfeld. Rösten var hes och främmande.

Aldrig förr hade han varit så rädd som han var i det ögonblicket, särskilt för sin älskade familj. Och aldrig hade han varit lyckligare. Familjen återvände hem, alla hela och välbehållna, med bara lite skråmor och blåmärken från den taggiga undervegetationen i djungeln.

– En katt har nio liv. Jag använde åtta av mina liv när jag arbetade för NRK. Det sista livet har jag sparat för Julia, mina barn och barnbarn, för stugan och ett normalt liv.

Text: Kristin M. Hauge Foton av Geir Dokken

Stäng kartan

Kategori

Från artikeln

Dela tips

Stäng

Looking for something special?

Filtrera din sökning

Close