/\

ANNONS

Foto: Shutterstock

Människor

Mannen bakom I love NY

I baksätet på en taxi 1977 förändrade Milton Glaser New Yorks framtid med en vanlig röd krita. Det här är berättelsen om I love NY, en av världens mest ikoniska symboler, och mannen som skapade den.

Ålder: 89
Familj: Gift med Shirley Glaser
Bor: På Manhattan, New York City
Gör: Grafisk designer, formgivare och illustratör
Aktuell med: Boken Milton Glaser posters: 427 examples from 1965 to 2017, den mest heltäckande samlingen med hans posters.

Read more

Nära korsningen mellan 32:a gatan och 3:e avenyn i Manhattan står en smal och vacker gammal byggnad i vit sten och rött tegel med sinnrika detaljer och stora, djupa fönster. Huset ser lite ensamt ut där det står, inklämt mellan en skolgård och ett höghus. En gång i tiden ingick det i en rad liknande hus, där resten nu har rivits. Men huset på 207 East 32nd Street står kvar, en ensam påminnelse om svunna tider. Byggnaden tillhör Milton Glaser och över porten står det ”Art is work”.

Här inne har Glaser suttit vid sitt skrivbord och arbetat nästan varenda dag de senaste 53 åren. Där sitter han med pennan i handen och ett ritbord till brädden fyllt med idéer. Han är en av vår tids största grafiska designers och har skapat ikoniska verk i decennier. Till exempel den legendariska Bob Dylan-postern från 1967 (en svart profil med Dylans hårsvall i en mängd olika färger), den numera världsberömda Brooklyn Brewery-logon (du hittar dess snirkliga ”B” mot grön bakgrund i en bar nära dig) och den grafiska profilen till tv-serien ”Mad men” (Don Drapers silhuett när han lutar sig tillbaka i en stol med en cigarett mellan fingrarna) är allihop klassiska Glaser-kreationer. Att bläddra i någon av böckerna med hans samlade verk är att resa genom episka grafiska extravaganser, förföriska teckningar, experimentella typsnitt, färgglada posters, schematiska bokomslag och ett hav av illustrationer, konstverk och grafisk design.

Född och uppvuxen i New York

Glaser är – precis som byggnaden han sitter i – en påminnelse om svunna tider. Idag är grafisk formgivning en domän där de unga dominerar. Men medan många illustratörer och designers för en tillvaro i periferin och med stigande ålder får se både sina kontaktnät och antalet beställningar krympa, är Glaser vid 89 års ålder lika sysselsatt som någonsin (och arbetar precis som förr på papper med pennor, kritor och penslar).

”Jag kan för mycket”, säger han. ”Jag gör för mycket. Jag har för många valmöjligheter. Jag har tur! Jag har aldrig isolerat mig och fokuserat på en enda nisch. Istället har jag jobbat med en mängd olika saker.”

Han är klädd i kostymbyxor, polotröja och kavaj, alltihop i samma djupblå nyans som ovädershimlen utanför fönstret som höljer hela Manhattan i ett illavarslande dunkel. Han är smal med ett uttrycksfullt, lite härjat ansikte. Ögonen, som glittrar till då och då, ligger djupt i sina hålor under den rynkade pannan. Hjässan är kal. Han har ett lugnt sätt, men under den stillsamma ytan anar man ett sinne för humor.

När Glaser var åtta år och bodde i Bronx med sina föräldrar (han är en av de där infödda New York-borna man inte stöter på så ofta) insjuknade han i reumatisk feber och blev sängliggande i ett år. Hans föräldrar gav honom lera att leka med för att han skulle kunna få tiden att gå. Sedan satt han i sängen med en träbricka framför sig och skapade små världar av den mörkbruna leran – hus, människor, träd, djur och andra varelser. Varje kväll förstörde han det han hade byggt under dagen så att han kunde börja om från början med en helt ny värld dagen därpå.

”Den tiden gjorde mig introspektiv, och det var när jag var sängliggande som jag insåg att det som ger mig allra mest tillfredsställelse här i livet är att kunna skapa saker. Så känner jag än idag.”

Glasers föräldrar, Eugene och Eleanor, var arbetare som invandrat från Transsylvanien. Med sina olika personligheter gav de honom en bra balans som blev en viktig grund för den framgångsrika karriären. Hans mamma var alltid stöttande och överöste honom med beröm. Hon trodde på honom i alla lägen och uppmuntrade honom på hans konstnärliga bana. Hon gav honom självförtroende. Hans pappa var mer skeptisk och tyckte att han borde bli tandläkare eller jurist. Han utmanade honom och lärde honom att jobba stenhårt och målinriktat.

”Det är bra att ha en förälder som sätter gränser och ber en bevisa vad man går för och en annan som tror att man kan göra vad som helst. Det är en väldigt bra kombination. För vi behöver ha gränser, vi behöver motstånd och något att övervinna. Att alltid bara få beröm och lovord hämmar utvecklingen, för då lär man sig inte att kämpa.”

Genombrott 1966

Glaser fick sitt genombrott 1966 när han skapade den redan nämnda Bob Dylan-postern. Det var en reklamaffisch för ett greatest hits-album, en produkt som ofta har en ganska kort livslängd. Men den psykedeliska bilden träffade mitt i prick på ett sätt som väldigt få designer gör och blev en odödlig klassiker. Postern syntes i filmer, i tidskrifter och på alla upptänkliga ställen. ”Den fick sitt eget liv”, som Glaser säger, och det var den som gav honom hans genombrott. En reproduktion av Dylanpostern är nu det första man ser när man kommer in i hans webbutik.

Men hans i särklass mest kända skapelse, en designsuccé nästan utan motstycke, kom drygt ett decennium senare.

New York hade haft ett uppsving under åren närmast efter andra världskriget, men på 1960-talet började dess ekonomi försämras. Staden stod på randen till konkurs 1975 men räddades i sista stund av ett federalt stödpaket. Dess parker var farliga och förfallna platser. Brottsligheten var hög och 42:a gatan (eller ”The Deuce”, som den kallades) var ett ökänt stråk där prostitution, narkotika och våld dominerade. 1977 satte seriemördaren Son of Sam skräck i hela staden och blev en symbol som personifierade kaoset som rådde.

”Det var en tuff tid”, säger Glaser. ”Många flyttade från New York och de som stannade hade svårt att försörja sig. Det var dåliga tider.”

Det krävdes förändring för att New York City skulle kunna resa sig ur askan.

En kampanj för att förbättra New Yorks dåliga rykte

Staden inledde ett kampanjarbete för att bättra på sitt skamfilade rykte, och en man vid namn William S. Doyle på New Yorks Department of Economic Development anlitade en reklambyrå. Han vände sig också till Milton Glaser.

”Han kom in här på mitt kontor och satt vid skrivbordet där vi sitter nu. Så sa han: ’Vi har en slogan. I love New York. Nu behöver vi en bild.’ ’Ok’, sa jag. De hade en budget på 2 000 dollar, vilket är löjligt lite, men jag tackade ja till uppdraget.”

Glaser is the man behind the Mad Men logo.Glaser gick hem och designade logon. Snabbt och enkelt. Första versionen ritade han i baksätet på en taxi med röd krita på vitt papper. Han gav bilden till kunden, som accepterade den. Men när han tittade på den igen några dagar senare kände han att den kunde förbättras. Han ritade en ny version där han flyttade ner NY på en ny rad. Men Doyle var inte intresserad av den nya versionen. De hade redan fått en och det skulle ta för lång tid. Men Glaser envisades, och till sist gav Doyle med sig.

”Så det var väldigt nära att New York-logon aldrig blev till. Det är lustigt, för trots att det här var 1977 ser man den fortfarande varenda dag. Det går inte att undgå den! Gud vet hur många t-shirtar det blivit genom åren!”

Det har hävdats att New York-logon är en av de mest spridda symbolerna genom tiderna.

”Ja, efter korset kanske. Det är definitivt en av de mest kända logotyperna. De flesta symboler och loggor är bara skräp med väldigt kort livslängd. Och de flesta har förstås bara designats för att få dig att köpa något. Det som var annorlunda med den här logotypen var att den gav röst åt folket. Folk älskade verkligen sin stad och ville uttrycka det, och de ville ha förändring.”

New Yorks utveckling sedan dess är på många sätt en framgångssaga. Turismen har exploderat, Wall Street hanterar mer pengar än någonsin och brottsligheten är den lägsta på många decennier. Och de där vita t-shirtarna med den svart-röda loggan säljer lika mycket som någonsin.

”Mycket av det arbete man gör lämnar inga spår. Men I love NY-loggan visar att små, ikoniska bilder som görs på rätt sätt kan ha en enorm kraft. De kan förändra människors sätt att tänka. Om du lyckas skapa något som talar till människor och gör dem mer medvetna, då bidrar du till något verkligt viktigt.”

Blev du inspirerad av den här artikeln?

Ge den en tumme upp!

likes

Senast ändrad: 18 mars, 2019

ANNONS

Stäng kartan

Kategori

Från artikeln

Dela tips

Stäng

Letar du efter något speciellt?

Filtrera din sökning

Stäng