/\

ANNONS

Den spanska skådespelaren Rossy de Palma i Cannes. Foto: Denis Makarenko/Shutterstock
Den spanska skådespelaren Rossy de Palma i Cannes. Foto: Denis Makarenko/Shutterstock

Människor

Möt Rossy de Palma – Pedro Almodóvars musa

– Jag är en bra skådespelare, kock och älskarinna, säger Rossy de Palma i en exklusiv intervju med Scandinavian Traveler. Hon är aktuell med en roll i Pedro Almodóvars nya film Julieta.

Detta är Rossy de Palma 

Namn: Rosa Elena García Echave, Rossy de Palma är hennes artistnamn.
Ålder: 53
Bor: Madrid
Familj: 2 barn
Yrke: Skådespelare, konstnär, modell
Karriär: Började som musiker i bandet Lo peor posible. Debuterade som skådespelare i filmen La ley del deseo, Begärets lag, av Pedro Almodóvar. Har medverkat i sammanlagt sju av Pedro Almodóvars filmer. Totalt har hon medverkat i runt 70 filmer och jobbat med, bland andra, Robert Altman och Karim Dridi. Hon har vunnit pris i kategorin bästa kvinnliga skådespelare i Locarno International Film Festival. Hon har även spelat teater i Milano och Paris. ingick i Cannes-festivalens tävlingsjury 2015.

Read more

Du har sett Rossy de Palma i Pedro Almodóvars filmer. Och i ett otal andra filmer också. Hennes ansikte för tankarna till Picassos kvinnoporträtt. Det är osymmetriskt, med dramatiska linjer och skarpa kontraster. Men när du träffar henne förstår du att det inte bara är ansiktet Almodóvar har fastnat för. Rossy de Palma fyller rummet, nej, hon intar det. Rummet förvandlas till en scen där hon är stjärna, diva och ett sprakande fyrverkeri. Men hon gör det med värme, närvaro och till synes utan arrogans.

– Jag ägnar inte kameran någon uppmärksamhet. Kameran tycker inte om att du gör det. Det är mitt sätt att jobba på, säger Rossy de Palma till Scandinavian Traveler.

Hon är i Oslo i samband med förpremiären på filmen Julieta, där hon spelar den bittra och stränga hushållerskan, Marian.

Rörelsen i Madrid

Rossy de Palmas konstnärliga karriär spänner över 30 år. Eller från när hon var barn.

– Jag älskade musik, poesi och dans när jag växte upp. Jag dansade balett och komponerade. Folk känner mig som skådespelare, men jag kallar mig hellre konstnär.

Som 19-åring lämnade hon Palma de Mallorca, där hon är född och uppvuxen, och reste till Madrid. Hon spelade i bandet Lo peor posible, som betyder Det värsta tänkbara.

– Vi tog det namnet för att ingen skulle klaga när vi spelade. Då kunde vi säga: ”Vi sa ju att vi är det värsta tänkbara bandet. Har vi ljugit för dig om vår musik?”.

Detta var under den så kallade movida madrileña, en kulturell förnyelsevåg som hyllade friheten åren efter general Francos död.

– Det var en fantastisk tid. Allt handlade om att utrycka känslorna genom musik, teater, konst. Det var en konstnärlig explosion där alla ville dela sin kunskap och kreativitet med alla. Ingen tänkte på att bli berömd. Men efter hand ökade narkotikabruket och så kom AIDS. Då gick vi in i en mörkare tid. Men mycket av den musik, konst och film som skapades på den tiden är odödlig. Konsten har en kvalitet som gör att den fortfarande känns aktuell. Min dotter säger att hon tycker jag hade tur, som fick uppleva kulturlivet på 1980-talet

Bandets spelningar gav just inte så stora inkomster och Rossy de Palma jobbade extra som bartender på en rockabilly-bar i Madrid. Det var där hon träffade Pedro Almodóvar. Han hade redan gjort ett par filmer och hade skapat sig ett visst namn och anseende. Inte minst räknas han som den viktigaste premissleverantören när det gäller film på den här tiden. Men enligt Rossy de Palma var han fortfarande lite ”underground”. Karaktärerna i hans filmer var inte precis angelägna om att hålla sig inom lagens ramar. Konformistiska var de inte heller, inte ens med dagens mått mätt.  Almodóvar bad Rossy de Palma göra audition till hans nästa film.

– Men jag kunde inte, för jag hade konsert med bandet. Jag behövde intäkterna från konserten.

Skådespelaren Rossy de Palma under filmfestivalen i Cannes. Foto: Denis Makarenko/Shutterstock

Bra på skådespel, mat och kärlek

Men filmkarriär skulle det bli ändå. 1987 medverkade Rossy de Palma i Almodóvars film La ley del deseo. Det är den första av sammalagt sju Almodóvar-filmer som hon varit med i. Karriären tog fart. Räknar man filmerna hon spelat i, kommer man till runt 70.

– I filmen ville han ha mig. Han vill inte att någon skulle lägga mitt hår, sminka mig eller hitta kostymer till mig. Han ville att jag skulle använda det jag hade, att jag skulle förkroppsliga mig själv. Det gjorde inte direkt att jag kände mig som skådespelare.

Hon hade överhuvudtaget ingen skådespelarutbildning när hon tog jobbet. Hon är självlärd, säger hon.

– Jag är som en svamp. Med Pedro lärde jag mig det essentiella och det gav mig en grund att jobba vidare på. Jag tycker om att utforska utan att fundera för mycket på det. Som skådespelare måste du glömma ditt ego och låta dig fyllas av karaktären du spelar. Så även om jag har kontroll på livet, så låter jag det flyta som skådespelare. Jag tycker det är väldigt roligt.   

– Men viss talang måste du väl ha, för att få en så lång karriär?

– Ja, ska jag vara ärlig, så har jag en del talanger. Jag är en bra kock, en bra älskare och en bra skådespelare. Falsk blygsamhet är inget jag ägnar mig åt, men ibland skäms jag lite när jag skryter.

Diva

Rossy de Palma älskar att jobba.

– Att jobba håller mig frisk, både fysisk och psykiskt.

Med ett till synes oändligt CV, fullt av stora namn, så sliter hon inte direkt på arbetsmarknaden. Men framtidsönskningar har hon trots allt.

– Jag kan tänka mig att spela små roller i stora produktioner. Jag vill gärna ha lite onda roller eller spela i science fiction-filmer. Eller i TV-serier. Det finns så mycket bra på Netflix och spansk TV, säger hon.

När hon reser sig från stolen i baren där vi träffar henne, glömmer folk sina drinkar. Hakorna faller ner på bröstet. Det är inte konstigt. Rossy de Palma är lång och den stora, svarta pälsmössan hon har på huvudet gör henne ännu längre. Under den berömda näsan lyser hennes knallröda läppar som ett stoppljus. Hon kindpussar oss innan hon går och sveper capen runt sig, som om hon befann sig i en Almodóvar-film. Eller kanske är hon bara sig själv? Fortfarande ser alla i rummet ut att glömt bort att det inte är fint att stirra. I det ögonblicket inser du att man inte behöver vara en kreativ regissör som Almodóvar för att se att den här kvinnan, förutom sin förmåga att skapa liv på film, också klarar att fånga en publik var som helst. Till och med en regnig dag i januari. Det är sann magi. Eller som i en film.
 

Text: Inga Ragnhild Holst

Blev du inspirerad av den här artikeln?

Ge den en tumme upp!

likes

ANNONS

Stäng kartan

Kategori

Från artikeln

Dela tips

Stäng

Letar du efter något speciellt?

Filtrera din sökning

Stäng