/\

ANNONS

Foto: Aurelien Foucault
Foto: Aurelien Foucault

Resmål

798 i Peking - ett mångfacetterat konstkomplex

Beijings konstdistrikt 798 beskrivs ofta som Kinas svar på SoHo i New York – det är en dynamisk smältdegel av gallerier, trendiga affärer, gatukonst och coola kaféer. Men det är samtidigt så mycket mer än en trendig bohemisk stadsdel, den här före detta vapenfabriken från Maos tid har både en tung historia och en spännande framtid.

Västerländska affärsmän i svettfuktiga skjortor sippar cappuccino på ett café med slipsarna lossade och iPaden i handen. Runt hörnet tar en ung tjej i egendesignade sneakers en selfie bredvid en skulptur av stolta och enade arbetare. Detta är Beijings konstdistrikt 798, en gammal militärfabrik som numera är en oas av modern konst med allt mer tydliga Silicon Valley-ambitioner.Konstzon 798 ligger i en före detta militärfabrik. Foto: Aurelien Foucault

När man kommer in i komplexet nordost om Kinas kaotiska huvudstad slås man direkt av dragkampen mellan historia och utveckling. Runt om skapar lyftkranar dyra lägenheter medan de 1950-talsdoftande arbetarbostäderna förblir oförändrade förutom färgglada graffititaggar. En man med slitna händer serverar färska vårrullar från flaket på sin lastbil. Tvärs över gatan köar unga tjejer i slitna jeans och trendiga glasögon för att köpa glass bredvid en skulptur av tre burar med dinosaurier staplade på varandra.

Den före detta fabriken byggdes som ett öststatsfinansierat industriutvecklingsprojekt 1957 där man tillverkade militär elektronik: allt från högtalarna på Tiananmen Square till nordkoreanska kommunikationskomponenter. Byggnaderna har ett Bauhaus-inspirerat designuttryck och de sträcker sig över 500 000 kvadratmeter på ett platt jordbruksområde nordost om Beijing och det syns att fabriken var designad för funktion och inte form. Välvda tak sträcker sig upp mot skyn innan de dramatiskt droppar ner i diagonalt skurna fönster. Den sågtandsliknande formen släpper in maximalt med ljus medan det nordliga läget gör att det inte kastas några skuggor in i arbetsrummen.

Även om byggnaden skapades för industriell effektivitet har de luftiga gångarna och skorstenarna en inspirerande effekt på konstnärer som gradvis hittade hit när fabriken övergavs under 1980-talet. Under dåvarande kommunistpartiledaren Deng Xiaopings reformperiod vräktes konstnärer och kreativa från de nedslitna hus de hade ockuperat nära Beijings gamla sommarpalats. När de flesta fabrikerna hade lagt ned produktionen fattade Beijings avantgarde tycke för området och konstzon 798 uppstod, döpt efter den största fabriken i komplexet.

I början av 2000-talet blommade området upp och knivskarpa kreativa och konstnärer skapade en helt ny konstscen. 2003 lät Wang Wei, konstnär med examen från Beijings Central Academy of Fine Arts, bygga upp en fyra meter hög byggnad som han sedan rev – en konstnärlig kommentar till Kinas byggboom. Samma år ställde performancekonstnären He Yunchang den eviga frågan "Is this art?" genom att cementera in sig själv i en dåligt ventilerad trälåda i 24 timmar innan han lät andra karva ut honom till friheten.

Living Digital Forest and Future Park av Tokyo-baserade kollektivet teamLab. De kalejdoskopiska projektionerna från golv till tak har beskrivits som "att promenera in i en persisk matta.” Foto: Aurelien Foucault

Området har också blivit hem för den årliga filmfestivalen Beijing Queer Film Festival som beskriver sig som "den enda communitybaserade, icke-statliga filmfestivalen i Kina med specialfokus på kön och sexualitet.” Detta är viktigt i ett land som Kina där strikta censurlagar förbjuder positiva avbildningar av hbtq-personer. Vill du exempelvis se den taiwanesiska regissören Ang Lees film Brokeback Mountain måste du köpa den på svarta marknaden.

Bob Rohrbaugh reser ofta till Beijing och konstaterar att konstzon 798 var en charmig mix av små konstnärsstudior och reproducerad kitsch när han besökte fabrikerna första gången för 10 år sedan. Idag är den 60-årige och välklädde New York-bon tillbaka för att se utställningen på Pace, ett ledande modernt galleri med filialer över hela världen. Pace Beijing visar just nu Living Digital Forest and Future Park av Tokyo-baserade kollektivet teamLab. De kaleidoskopiska projektionerna från golv till tak är omslutande och interaktiva, ett möte som Bob Rohrbaugh beskriver som "att promenera in i en persisk matta.”

På en parkering med eleganta BMW och Mercedes står en gammal röd buss som inte har flyttats på två decennier. Varenda centimeter är täckt med graffiti men på insidan döljer sig ett universum av krimskrams, mönster och tavlor. Foto: Aurelien FoucaultNär han fick frågan ifall området fortfarande känns som en plats för kommande talanger svarar han försiktigt men optimistiskt.

– Jag tror att när ett amerikanskt galleri som Pace etablerar sig här, är det ett bevis på ökad kommersialism. Men man visar högkvalitativ konst så jag vet inte om det är så dåligt, säger han.

Teknikfokuserad underhållning blir allt vanligare i det före detta arbetarområdet. Runt hörnet från Pregnant Princess, som kallar sig"4D Fetal Imaging Photography Studio,” ligger antigravitationsgymmet "Let’s Move”. Framför ett konstgalleri står två virtuella karaokebås där kulturmänniskor kan ladda batterierna genom att sjunga sina favoritlåtar samtidigt som de "åker snowboard".

Men trots allt har distriktets proletära rötter inte försvunnit: fortfarande syns slagorden från Mao Zedongs tid och socialrealistiska skulpturer finns lite varstans på området. Konstnärerna insisterar på att stanna kvar och skyddar Beijings kommunistiska arv mot de moderna strömningar som allt mer tar över området.

Vissa tror att konstnärerna kan komma att bli överflödiga när stora multinationella företag som Uber, Audi och Cannon tar över. Promenerar man längs med den upphöjda gångstigen i östra utkanten av fabriksområdet ser man hur de raka linjerna i Volkwagens Kina-kontor bildar en slående kontrast till de dystopiska gamla rören, mögliga skorstenarna och rostiga stegarna i det nu övergivna, industriella hjärtat av fabrikskomplexet.

Distriktets proletära rötter har inte försvunnit. Foto: Aurelien Foucault

På en parkering med eleganta BMW och Mercedes står en röd gammal buss som inte har flyttats på två decennier. Varenda centimeter är täckt med graffiti men på insidan döljer sig ett universum av krimskrams, mönster och tavlor. Längst in sitter Li Tao och dricker te samtidigt som han målar med en traditionell bambupensel.

Innan 39-årige Li Tao köpte den röda bussen från en kollega för ett år sedan var han kurator och sammanställde utställningar med rysk konst och reliker för olika museer och gallerier i Beijing. Han säger att affärerna går bra men klagar på att hyran höjs för den dammiga parkeringsplatsen.

– Det har blivit väldigt kommersiellt här nu och många konstnärer har gett sig av. De har inte råd att vara kvar här utan flyttar istället långt utanför citykärnan. Den konstnärliga atmosfären är inte längre likadan.

Li Tao säger dock att han inte tänker åka någonstans. Inte nödvändigtvis av princip utan snarare för att han gillar området, oavsett utvecklingen.

– Jag älskar 798. Det finns inte någon särskild orsak egentligen. Det är bara helt fantastiskt, strålar han och tillägger:

– Om jag gillar något så är det helt enkelt så, jag behöver inte någon orsak.

Blev du inspirerad av den här artikeln?

Ge den en tumme upp!

likes

ANNONS

Stäng kartan

Kategori

Från artikeln

Dela tips

Stäng

Letar du efter något speciellt?

Filtrera din sökning

Stäng