/\

ANNONS

Foto: Einar Aslaksen

Resmål

Från Östersund till Trondheim – En skandinavisk roadtrip

Scandinavia, Scandinavia, where art thou, Scandinavia? Det är lätt att tala om Skandinavien som en enhetlig region, men hur ser livet ut på gränsen mellan två av dess länder? Vi skickade ut Einar Aslaksen och Johan Kellman Larsson på en roadtrip för att ta reda på det.

”Sometimes it snows in April” sjöng Prince – men i Skandinavien kan det snöa till och med i maj. Det är i början av maj i norra Sverige och våren har plötsligt stannat av. Som om den hade ändrat sig. Vi lämnar Östersund i en häftig snöstorm. Människorna ser ut som utmattade längdskidåkare när de kämpar sig fram i motvinden. Har vi kanske träffat den skandinaviska spiken på huvudet, redan innan den första anhalten på vår roadtrip till Trondheim i Norge? I tusentals år har de dramatiska väderomslagen präglat människorna som bor här uppe. En följd av det är att befolkningen blivit ganska väderfixerad.

Den danske snickaren Martin Nielsen är van vid att jobba i alla väder. Brattlandsgården i Åre, Jämtland.En timma senare, när vi styr väster ut på E14, precis utanför den svenska skidmetropolen Åre, får vi uppleva just det. Vi har knappt hunnit säga hej till Martin Nielsen, förrän han säger: ”Vi hade sommarväder här för två veckor sedan. En dag som den här saknar man solen, men det är ändå ganska vackert”. 

Den 42-årige danske snickaren tittar upp mot Åreskutan, Skandinaviens mest berömda fjäll, som reser sig mot den mörkgrå himlen. 

På jakt efter den skandinaviska själen

En stund senare stampar vi av snön från våra skor i hallen på Brattlandsgården, ett vandrarhem med anor från 1800-talet. Martin Nielsen har arbetat här varje dag de senaste veckorna, och bland annat bytt ut fönstren. Han skrattar när jag säger att vi tänkte att vår jakt efter den skandinaviska själen, skulle bli lättare genom att prata med honom – en dansk som bor nära gränsen mellan Sverige och Norge. Martin Nielsen är uppvuxen i Roskilde i Danmark, sedan bodde han av och till i Norge innan han slog sig ner i Åre (med svensk fru) för 15 år sedan. Så, vilken nation identifierar han sig mest med?
– Jag känner mig som en skandinav. Som en nordbo, på sätt och vis, blir svaret.

Går det ens att tala om en skandinavisk mentalitet, frågar jag Nielsen. 
– Det tycker jag, säger han och rättar till kragen på sin rutiga flanellskjorta. Sedan börjar han prata i termer som ”vi” och menar inte bara svenskar, utan även danskar och norrmän. 

– Vi tar oss själva på lite för stort allvar, kanske. Och vi borde lära oss att ta lite lättare på saker och ting. Vi stressar upp oss för mycket. Många tror nog att det är skillnad mellan mindre och större städer i Skandinavien, men jag tycker den här lite stressade metaliteten är ungefär densamma överallt.

I Sverige ska man inte sticka ut från mängden

Även om Martin Nielsen identifierar sig som skandinav, har han fortfararande en förkärlek för sitt fädernesland, Danmark. Det kommer fram i sportsammanhang, till exempel, förklarar han. 
– När det kommer till fotbolls-VM då håller jag på Danmark förstås. Med det sagt, har jag två lag att heja på. Om Danmark blir utslaget kan jag ju alltid hoppas på Sverige.

”Hur känner man sig norsk eller svensk, vad är skillnaden egentligen?”

När jag frågar om han kan se några kulturella skillnader mellan de skandinaviska länderna, börjar han tala om nutidens kanske mest berömde skandinav – Zlatan Ibrahimovic.  
– Han, om någon, är en fantastisk förebild. Jag tycker det är något väldigt beundransvärt med människor som lyckas mot alla odds.

Samtidigt är det många som är skeptiska till Zlatan, sannolikt på grund av hans lika väldokumenterade outsinliga självförtroende.  
– Det sammanfattar den svenska mentaliteten – du ska inte sticka ut från mängden. Och om du ändå sticker ut, genom att du är väldigt bra på något, ska du absolut inte skryta med det. Där är det skillnad mellan Danmark och Sverige. Jag tror inte det är lika kontroversiellt att skryta i Danmark. På det sättet är Danmark närmare kontinenten.

På väg mot Storlien

Det snöar fortfarande ymnigt när vi lämnar Åre och fortsätter vår resa västerut. Kommer vi att hitta fler skandinaver när vi närmar oss den norska gränsen? Nästa anhalt är den klassiska svenska skidorten Storlien. När vi kör av från landsvägen ser vi konturerna av fjälltopparna, den orörda vildmarken, den familjevänliga slalombacken. Härifrån är det bara tio minuter med bil till den norska gränsen. 

Och det märks direkt. På ytan är det svårt att veta vilket land du faktiskt är i nu. Den lokala baren serverar norsk öl. På den stora mataffärens parkering fladdrar både norska och svenska flaggor i den iskalla fjällvinden. Skylarna i förstret lovar ”låga priser” på norska och både norska och svenska tidningar säljs därinne. Att de svenska mataffärerna nära gränsen är ”förnorskade” på det här sättet är inte bara ett tecken på svensk gästfrihet. 

Det lilla samhället Storlien (med 48 bofasta invånare) är extremt beroende av den här ökande gränshandeln. På vägen ner till byn passerar vi en enorm byggnadstomt där ett 10 000 kvadratmeter stort köpcentrum ska växa fram våren 2020. När man kollar statistiken är det lätt att förstå varför. Låga svenska matpriser och den norska sockerskatten har bidragit till att norrmännen handlade för motsvarande 1,6 miljarder euro i Sverige förra året. 

”Gränsen är bara en linje på kartan” 

Ett annat tecken på att vi är nära gränsen är att många vi träffar i Storlien talar någon slags blandning mellan svenska och norska – ortsbor som Lena Flaten, som driver den populära restaurangen Flammans Skafferi mitt i byn. Jag frågar henne hur förhållandet mellan Norge och Sverige uppfattas här, så nära gränsen.
– Gränsen är bara en linje på kartan De flesta som bor i Storlien har kommit från någon annanstans, vilket betyder att de inte bryr sig om ursprung. Vi skiljer inte mellan den ena och den andra nationaliteten här. Det är väldigt transnationellt på det sättet.

Lena Flaten som grundat Flammans Skafferi. Råvarorna de använder är kommer från skogen och vattendragen i närområdet.

Lena Flaten, 47, bjuder på kaffe. Hon är född i Norge men flyttade till Sverige för 20 år sedan. Hon är fortfarande norsk medborgare, men när jag frågar henne vilket land hon identifierar sig mest med, blir det genast svårare. 

Hemtrevliga Flammans Skafferi i Storlien.

– Jag känner mig som… jag vet faktiskt inte. Hur känner man sig norsk eller svensk, vad är egentligen skillnaden?

Det när nog ingen ovanlig uppfattning. Den historiska, kulturella och geografiska närheten mellan Norge och Sverige gör att Öresund mellan Sverige och Danmark nästan verkar som en vallgrav, särskilt så här nära gränsen. Jämtland, där Storlien ligger, skiftade statstillhörighet mellan Sverige och Norge 13 gånger under 1700- och 1800-talet. Men när jag frågar Lena Flaten vilket land hon håller på i skid-VM är svaret mer entydigt. 
– Det är omöjligt att svara på, jag gråter oavsett om det är Therese Johaug (Norge) eller Stina Nilsson (Sverige) som vinner, säger hon och ler.

Ett bättre exempel på skandinaviskt tänkesätt är svårt att hitta. När det kommer till skidåkning är länderna som regel i krig med varandra. 

Jantelagen

Kan man ens tala om en skandinavisk själ, eller åtminstone en kollektiv mentalitet, frågar jag henne. Hon visar sig snabbt resonera ungefär som Martin Nielsen. Det handlar om den ökända skandinaviska uppförandekoden – den oskrivna Jantelagen. 
– Vi skandinaver är inte bra på att skryta. Vi är rädda för att sticka ut, men jag tycker inte vi ska vara det. Vi borde vara stolta över oss själva. Och berömma varandra, så att vi blir bättre tillsammans. Jag är bara budbäraren här, det är uppfödaren som gjort det hårda jobbet, säger Lena Flaten och pekar på den rökta lammfiolen som hon just skurit ett par skivor av. 

”Jag skulle nog kalla mig skandinav, i brist på bättre beskrivning"

– Jag tillagar maten efter bästa förmåga, men när jag serverar den är det lantbrukaren jag lovordar. Om han, i sin tur, tycker att jag gjort ett bra jobb, kommer han förhoppningsvis att återgälda komplimangen. 

Ett gränslöst förhållande

Allt Nielsen och Flaten säger om det gränslösa förhållandet mellan Norge och Sverige i synnerhet, bekräftas – bokstavligen – när vi korsar gränsen. Vi märker knappt att vi gjort det.

Det är ganska lätt att missa gränsskyltarna mellan Norge och Sverige.

Tullkontoret är lätt att missa helt och hållet. Vi ser ingen gränspolis och den vinröda byggnaden kan lätt förväxlas med vilken byggnad som helst. En backe, kolsvarta bergssluttningar på båda sidor och simsalabim så är vi på norsk mark.

Här i Meråker, den första norska kommunen vi kommer till efter att vi korsat gränsen, har vi stämt träff med två norrmän, Lars Berg and Ole Fredrik Haarsaker. Den sistnämnde säger att han är en av de norrmän som bor närmast den svenska gränsen. Ole Fredrik Haarsaker driver en liftanläggning, Teveltunet, ett stenkast från den osynliga gränsen. Han brygger även sitt eget öl här, 30 000 liter per år, som han marknadsför som ”norsk öl, gjord på svenskt vatten”.

När jag frågar dem om banden mellan Norge och Sverige, kommer sport som förenande kraft på tapeten igen. Berg berättar om tiden när Rosenborg, det norska fotbollslaget från Trondheim som var den mest framgångsrika skandinaviska klubben i många år, mötte Malmö FF i den skandinaviska fotbollstävlingen Royal League i mitten av 00-talet.   
– Rosenborg vann matchen. Och rubriken i Östersunds-Posten dagen efter var: ”Vi vann!” Det säger en hel del, säger Berg. 

Lars Berg tar oss till Verksgården i Meråker, som han är med och driver. Huset, som byggdes 1929 kan nu hyras privat, men var ursprungligen representationslokal för smältverket, som var den största arbetsgivaren i byn i många år. Det vackra trähuset är bevarat in minsta detalj från året det byggdes, från möbler till gardiner. Det är som att sova i ett museum. 

Sverige, Norge och Danmark bli ”ett”.

Nästa morgon lämnar vi Meråker och kör mot Trondheim. För första gången på två dagar, är det klart och torrt väder. Solen lyser genom vindrutan. I centrala Trondheim äter vi lunch på populära Sellanraa Bok & Bar. En servitör berättar för oss om en svensk som öppnat en vinbar i närheten. 
– Jag skulle inte säga att jag har lagt mig till med en norsk image, men jag har nog kommit till en punkt när jag har lättare att uttrycka mig på norska, säger Oskar Sköld på perfekt norska. 

Oskar Sköld, 28, har bott i Norge hela sitt vuxna liv. 
– Efter finanskrisen 2009 tänkte jag att jag lika gärna kunde flytta till Norge, säger han, eftersom det var så svårt att hitta jobb i Sverige. Han har varit kvar sedan dess. 

– Jag känner inte att jag har några speciella kulturella band till Sverige längre. Eller till Norge heller, för den delen, om jag ska vara ärlig. Och det är också ungefär här den där skandinaviska grejen kommer in – när Sverige, Norge och Danmark blir ”ett”. När man har bott i ett annat land i tio år börjar gränserna suddas ut, eller åtminstone är det så för mig. Min bror har bott i Danmark länge och han känner likadant, att Sverige och Danmark är otroligt lika. Jag skulle nog kalla mig skandinav i brist på bättre beskrivning.

När jag frågar om han kan säga mer bestämt vad likheterna består av, nämner han de starka välfärdsstaterna som gemensam skandinavisk grund. 
– Jag tycker det finns en känsla av enorm tacksamhet. Även om det finns stora utmaningar har folk det relativt bra här. För det stora flertalet skandinaver är det självklart att betala skatt. Och det är fantastiskt att jag som svensk kan göra vad jag vill här, även utan att vara norsk medborgare. När jag ville studera hade jag inget problem med att få ekonomiskt stöd från den norska staten. Och när jag vill öppna min egen vinbar, fanns det inga hinder.

Är alla vana vid att det snöar i maj ibland?
– Självklart! Alla har växt upp på samma avlägsna, kalla och blåsiga plats. Det var faktiskt snö på marken när jag kom till jobbet i morse.

Blev du inspirerad av den här artikeln?

Ge den en tumme upp!

likes

ANNONS

Stäng kartan

Kategori

Från artikeln

Dela tips

Stäng

Letar du efter något speciellt?

Filtrera din sökning

Stäng