/\

SECRET TRAVELER

Hur kraftigt begränsade kunskaper i kroatiska kan öppna dörrar i Tokyo

Här om året hade jag en 24-timmars stop over i Tokyo. Jag var på väg tillbaka från en semestervecka på Hawaii som hade varit lite för lugn. Det blev det ändring på i Japan.

Mitt dygn i Tokyo började med att jag checkade in på ett hotell i Shibuya och begav mig till Cat Street för shopping och häng. Cat Street är helt klart min favoritgata i Tokyo. Det finns så mycket mysiga ställen där och eftersom jag älskar välgjorda retailkoncept så kan jag spendera timmar i butikerna. När jag åt middag kollade jag residentadvisor.net för att se vad som skulle hända i fest och klubb-väg på kvällen. Jag insåg att en DJ jag gillar skulle spela på en klubb i Daykanyama. Vilket flyt!

Klockan var bara åtta så jag bestämde mig för att hitta en skybar och njuta av Tokyos fantastiska skyline över ett glas innan spelningen. Stället jag googlade fram och gick till var ganska fancy. I dörren mötte jag en hovmästare som placerade mig på en inte helt optimal plats. Den här personens engelska och utseende hintade om Balkan så jag och hävde ur mig:
– Hvala!
Vilket betyder "tack" på bosniska/serbiska/kroatiska beroende på vem du frågar. Hovmästaren lös upp.
– You speak my language!? sa hon förvånat.
Vi småpratade lite om Balkan och sedan flyttade hon mig till stammisarnas del av baren. Jag snackade väldigt mycket med bland annat en äldre japansk herre som jobbat som reseagent hela livet. Han och hans vänner började bjuda mig på barens sortiment till tonerna av ABBA-låtar som ett liveband spelade. Drömkväll med andra ord.

Allt eftersom kvällen gick så kom det flera större lokala gäng till baren och hängde med mig. Det var allt från skådisar till modeller och jeans-agenter. Jag vet inte riktigt vad hovmästaren hade sagt till dem om mig men alla ville prata med mig. Det var lite surrealistiskt och jag glömde helt bort tiden. Plötsligt stängde takbaren och då kom jag ihåg vad jag egentligen skulle göra den kvällen och jag begav mig till klubben och spelningen.

Väl på plats stod en massa japanska reggea-fans och vajade till långsam DUB-musik (vilket kan liknas med en klubbversion av reggea). Stämningen var väldigt positiv och rolig så när de stängde bestämde jag och några nyfunna kompisar oss för att fortsätta natten. Vi gick till en annan klubb som visade sig vara en jätteliten källare. Den var betydligt mer intensiv än den första klubben och den låg en bit bort. Där, någon gång på småtimmarna, dog min telefon. Det skapade följande problem:
1. Jag var inte helt hundra på när flyget gick.
2. Jag hade ingen aning om vad hotellet jag bodde på hette eller låg.
3. Svaret på de frågorna fanns i min telefon.
4. Kombinationen Tokyo-bo med engelskkunskaper och en power bank var inte överrepresenterad på den här klubben.
Klurigt.

Tillslut hoppade jag in en taxi mot Shibuya och spenderade en timme i någon sorts kombinerad hotell- och power-bankjakt. Lite halvkrångligt projekt i Shibuya Crossings morgonrusning skulle det visa sig. Jag blev tillslut smått desperat och frågade taxichauffören hur lång tid det skulle ta till Haneda Airport. Trots att mitt pass och alla mina saker var kvar på hotellet. Jag skulle precis säga:
”Ok, go!” När jag kom på att jag hade hotellrumsnyckeln i plånboken.

Lycklig visade jag den för chaffisen som körde de 150 metrarna till hotellet. Japp 150 meter. Så pinsamt. Jag sprang upp på rummet, smällde igen väskan och begav mig ut till Haneda Airport. 

Väl framme vid incheckningen såg jag nog väldigt sliten ut och luktade förmodligen inte sommaräng. Jag hade fortfarande samma kläder som jag haft hela natten. Men jag flög Lufthansa First så de sa ”Welcome Mr/Ms Secret Traveler” och var sådär extremt gulliga och behandlade mig så lyxigt att jag trodde, att de nog tänkte, att jag var någon annan betydligt mer känd person. De eskorterade mig till vad jag tror var crew security och sedan vidare till loungen. 

Sedan fick jag samma bemötande på planet där jag sov som Törnrosa hela vägen till München. Hvala! 

En flygvärdinna eskorterade mig och den andra passageraren från loungen till första klass på planet. Den andra passageraren var kanske i femtioårsåldern och såg ut att resa i tjänsten väldigt, väldigt mycket. Han gav mig ett leende som sa:
”Åh vad jag önskar att jag haft en sån kväll som du ser ut att ha haft”. 

Glöm aldrig..

Att man ska alltid ha hotellets namn på en lapp på det lokala språket, speciellt i Asien. Man vet aldrig vad som händer. 

Jag lär mig av mina misstag..

Därför har jag nu för tiden alltid två power banks och två telefoner. 

Augusti 17, 2018

Stäng kartan

Kategori

Från artikeln

Dela tips

Stäng

Letar du efter något speciellt?

Filtrera din sökning

Stäng