/\

SECRET TRAVELER

Tips till dig som reser och har ett distansförhållande

Jag har aldrig sett mig själv fungera i ett distansförhållande och därför aldrig givit det en chans. Nu vet jag allt handlar om att hitta rätt person.

När jag blev kär i J var det verkligen inte tänkt att det skulle bli så. Jag älskade mitt runtflackande liv. Visst hade jag tänkt skaffa familj någon dag men min frihet ville jag inte ge upp. Jag tänkte till och med att ensamstående förälder kanske var något för mig som ändå reser minst varannan vecka. Jag hade vant mig vid att dela livet och mina upplevelser med bara mig själv. Jag hade vant mig vid att uppleva något fantastiskt och tänka att ”det här kommer jag aldrig kunna förklara eller dela med någon” men ändå njutit av det. 

Men så slog den där berömda blixten ner och jag blev jättekär. Tyvärr i en person som inte bor där jag bor, inte heller på någon av de 4-5 platser jag reser till regelbundet. Utan på en otillgänglig plats i Spanien.

Vi har alltså ett distansförhållande. Jag har alltid velat undvika det. Oviljan mot distansförhållande och min frihetstörst är det jag skyllt på när olika kärlekar eller ”flings” från de senaste åren velat ta nästa steg. Men som min mormor sagt:

– Man vet att det är rätt när man inte kan låta bli.

Och så var det nu. Helt omöjligt att låta bli. 

Visst är det jobbigt att inte ses så ofta som jag skulle vilja (vilket skulle vara varje dag). Men framför allt är det jobbigt att inte bo på samma plats. Att J inte finns där när jag kommer hem och att J inte är hemma när jag känner mig ensam är så jobbigt. Jag vill ju dela livet med hen. 

Till er som finner er i samma situation vill jag säga: det går att ha ett förhållande på distans. Jag och J textar och ringer konstant. Videosamtal är också bra, numera har man ju nästan alltid täckning. Med lite framförhållning går det ju att nå varandra även när man inte har det. Som när jag visste att jag skulle vara offline i tolv timmar pga. att jag åkte tåg i Mongoliet. Då såg jag till att buda blommor och ett sms i pappersform till J som kom fram till hens hotellrum i NYC den morgonen när jag inte kunde höra av mig. Inte för att J skulle brytt sig så mycket om jag inte hört av mig men för mig är de där smågrejerna viktiga.

Om man inte är i ungefär samma tidszon så är för övrigt 12 timmar den perfekta tidsskillnaden. För då är vi hyfsat i synk. Den ena säger god morgon och den andra säger god natt. Det är värre med sex timmars tidsskillnad. Då börjar den ena personens kväll när den andras slutar.

Det är såklart mest fantastiskt när vi väl ses. Som för två veckor sedan när vi möttes i Paris på fredagskvällen, åkte till ett bröllop i Provence på lördagen och spenderade söndagen på en mysig farm utanför Paris.

Eller som nu när jag sitter här vid arrivals och precis fått ett sms från J om att hen är i genom passkontrollen. När det slår mig att vi nu har hela 48 timmar tillsammans går det som ett pirr i hela kroppen. Jag tänker på allt vi ska göra (vilket inte är mycket om jag ska va ärlig, vi ska mest bara umgås) och att jag äntligen får hålla om hen. Jag har liksom inte vågat tro på det under de senaste 12 dagar när vi varit ifrån varandra men nu kommer det bara, den där totala lyckan. Dags att stänga datorn.

Grand Amour Hotel

Så nice att vara tillbaka på Grand Amour Hotel i Paris. Det var säkert 10e eller 15e gången jag bodde där. Jag hade inte varit där på ett par månader men det är alltid lika mysigt att komma tillbaka.

Gardemoen i Oslo

Var där i veckan och säkerhetskontrollen är verkligen märkligt långsam ibland.

Oktober 25, 2018

Stäng kartan

Kategori

Från artikeln

Dela tips

Stäng

Letar du efter något speciellt?

Filtrera din sökning

Stäng